Berättelsen om rosen och fjärilenEn fjäril blev en gång kär i en vacker ros. Rosen var inte likgiltig, för fjärilens vingar var pudrade i ett förtjusande mönster av guld och silver. Och så, när han kom nära och berättade hur mycket han älskade henne, rodnade hon rosigt och sa ja. Efter mycket älskog och många viskade löften om beständighet tog fjärilen ett ömt farväl av sin käresta.Men tyvärr! Det dröjde länge innan han kom tillbaka till henne.
Är detta er ståndaktighet?» utbrast hon med tårar i ögonen. ”Det är evigheter sedan du gick bort, och hela tiden har du hållit på med alla slags blommor. Jag såg dig kyssa fröken Geranium, och du fladdrade omkring fröken Mignonette, tills honungsbiet jagade bort dig. Jag önskar att han hade stuckit dig!”
»Beständighet!» skrattade fjärilen. Jag hade knappt lämnat dig förrän jag såg Zephyr kyssa dig. Du betedde dig skandalöst med herr Humlan och du gjorde ögon på varenda insekt du kunde se. Du kan inte vänta dig någon beständighet av mig!”Förvänta dig inte beständighet hos andra om du inte har någon själv.