Denna art har kategoriserats som akut hotad eftersom den enda platsen där den är känd är extremt liten, upptar bara några dussin kvadratmeter, och antalet individer är mycket lågt och verkar minska. Endast 10-15 individer tros existera i den unika populationen, även om det är svårt att utvärdera det faktiska antalet på grund av platsens otillgänglighet. Bristen på andra registrerade platser gör det svårt att utvärdera statusen för minskningen, men arten står definitivt inför en hög utrotningsrisk på grund av naturliga faktorer snarare än mänsklig påverkan.
Aquilegia nuragica är endemisk för Sardinien och finns bara i ett område på cirka 50 m² vid Gorropu, nära Dorgali.
Denna fleråriga ört växer i en ravin längs den säsongsbetonade floden Flumineddu på de nästan vertikala kalkstensklipporna. Ibland förekommer den i det torra, sandiga stensubstratet på flodbädden som ett resultat av frön som sprids från den överhängande klippan. Det är dock bara ett fåtal individer som växer här, eftersom de regelbundet spolas bort vid översvämningar.Släktet Aquilegia har cirka 70 arter över hela världen. Tre av dessa (A. barbaricina, A. nuragica och A. nugorensis) är endemiska för Sardinien. Dessa och ytterligare två (A. champagnatii och A. magellensis) finns med på den italienska rödlistan. A. nuragica beskrevs första gången 1978. Den är tydligt genetiskt isolerad från de andra sardinska arterna Aquilegia samt från den vanliga aklejan, A. vulgaris, som förekommer över hela Europa men inte på Sardinien.
Arten står definitivt inför en hög utrotningsrisk på grund av naturliga faktorer snarare än mänsklig påverkan. Bete verkar inte vara något problem eftersom växten är giftig.